Det här med djupt vatten

Malmö

Jag gjorde alltså en utflykt till Västra Hamnen.
Packade ner en kanna vatten, en ankmugg i plast, två påsar Russian Earl Grey (Det finns faktiskt inget bättre pås-te), fyra sockerbitar och trampade iväg mot havet.

Jag har ju aldrig bott nära vatten innan.
Lund.
Närmsta vatten måste vara det som rinner genom S:t Lars.
Och såklart alla vattenpölar året om.
Om somrarna cyklar alla till Lomma, men för min del blir det på sin höjd en (1) gång per sommar, och då handlar det ju inte om att simma utan snarare om att under de sju timmar man tillbringar där gå omkring och hålla in magen så att ögonen ploppar ut av ansträngning eller att smörja in sig med solkräm var 15e minut. (Första punkten: jättekorkad, andra punkten: jätteviktig)
Tja, sen kanske det inte handlar så mycket om att simma, eftersom jag är rädd för djupt vatten.

Trots det är det som ett lugn som rinner runt i min kropp så fort jag kommer till havet, speciellt på höstiga dagar som denna, när baddräkten fått stanna hemma.

Jag slås varje gång av känslan att jag måste bo vid havet någon gång. Jättenära havet. Granne med det, som kompensation för alla år jag missat.
Vad är det med ett hav? En extremt stor mängd vatten som med vindens hjälp slår upp mot stenarna och stänker på min regnjacka. Det är så fridfullt i det stormiga. Det är så lugnt i kaoset. Det är så vackert.

Jag slog mig ner med mitt och njöt av att titta på ett barn som flög drake och kiknade av skratt varje gång draken fick luft under sig.

Vet ni vad jag gjorde sen?

Jag gjorde något som jag skjutit upp under alldeles för många år. Jag tog tag i något jag inte vågat göra innan.
Jag, Sofie Strahl, anmälde mig till en vuxensimskola för nybörjare.

Jag menar, om jag ska bo granne med havet i framtiden vill jag ju gärna komma över och hälsa på lite då och då...