Jag saknar er

Malmö

Idag lyssnade jag på Melissa Horn i lurarna, lutade mig tillbaka och lät mig översvämmas av Tess, Sofie och Fanny. En himla massa Jesper också. Mitt rum var det som gjorde att mitt hjärta nästan gick sönder av längtan där och då i bussen. Mitt sju kvadratmeter stora rum, med min 80-säng. Jesper brukade ligga på golvet och titta upp i taket, jag låg på sängen och vi pratade om så mycket att jag inte ens minns vad det handlade om. Bara att vi var där båda två.
Sofie, Tess och Fanny, det stora stödet i livet. Den högsta, starkaste och tryggaste muren som tog emot allt och fick mig att känna mig helt komplett.
Jespers tortellini, färdigköttbullar och bearnaisesås som tillagades i en enda lång kram, Sofies runda knäckebröd med keso, avokado och örtsalt och Tess som lärde sig laga mat det året.

Jag trivs så in i tusan bra där jag är nu. Mitt i livet.
Men ibland känns det som att något saknas.
Kanske något så simpelt som att gå längs med spåret, förbi mina drömhus, kasta en blick mot stranden, fortsätta upp mot Ösa, svänga av och vara uppe på toppen av Birkabacken.

Det var mitt första hem utanför Lund, det var min första kärlek, det var min andra familj.
Jag saknar det.