3/12/2012

Kvinnan med håriga armhålor i Melodifestivalen förtjänar att bli mobbad enligt mobbarna!

Malmö
Måndagsmorgonen är mulen, och jag börjar dagen med att klicka upp en blogg med ett mulet budskap:
Det är okej att mobba och håna folk man inte känner på internet.

Folk tycker att det är helt okej att håna en kvinna för sina armhålor över internet, men blir själva kränkta när Hanna Fridén ställer dem mot väggen eller utsätter dem för liknande "oprovocerade" påhopp.

Bakgrunden är att en kvinna som satt i publiken under Melodifestivalens final fångades på bild med orakade armhålor. En Facebookanvändare la upp bilden på sin profil och så började glåporden: från alla möjliga håll!
1785 personer gillade bilden och 177 delade den vidare, i syfte att håna kvinnan.
En helt okänd kvinna för dem, men eftersom att hon har orakade armhålor så var det okej att mobba henne.
För det var någon annan som startade det, och då följde man bara strömmen och då var det tydligen inte bara okej, utan roligt också!

När jag sedan googlar detta stöter jag på en relativt okänd blogg för mig, tydligen Skandinaviens största manliga blogg, där bloggaren i fråga har lagt upp bilden och själv börjat ett nytt forum för att håna kvinnan.
Tydligen är han både modell och entreprenör. Och Juridikstuderande!
Först kan man tycka att han borde ha mer att göra än att starta en mobbingtråd på sin blogg, i och med att han har så mycket på sin tallrik.
Sen undrar jag hur någon som studerar någon inom det svenska rättsväsendet kan gå ut med något sådant här?
Visst, yttrandefrihetslagen i all ära, men vad har hänt med att förebygga brott och ge stöd till offer? Var är medmänskligheten och vetskapen om att alla människor är värda lika mycket, oavsett armhåla?

Har det alltid varit så här?
Jag har sett mobbing genom hela min skolgång, jag har sett det på arbetsplatser, jag har sett det på stan och på internet. Det har alltid funnits mobbing. Och det går ju inte att sudda bort det!
Friends försöker, Kamratstödjarna på skolan försöker, Motmobbing.se finns och enskilda individer gör allt för att visa att mobbing är något fult och smutsigt och som förstör liv. Men ändå står mobbingen kvar och svider folk i ögonen och själen.

Jag antar att mobbing är någon form av överlevnadsinstinkt för de svaga.

Men är vi verkligen så svaga?
Är vi så svaga år 2012 att vi fortfarande måste trycka ner andra för att ge oss själva ett värde?
Och vilket värde känner man att man har när det kostar någon annans värde?
Det har aldrig förr funnits så många coacher, terapeuter, psykologer, men vi mår allt sämre.
Och tydligen tar vi ut detta på vår omgivning, och nu har vi dragit det ännu längre: Nu har folk hånat någon utanför sin omgivning.


För att bli kvitt mobbing måste vi bli hela:
Vi måste blicka mot framtiden och oss själva.
Vi måste alla bygga upp oss själva.
En hel människa behöver inte trycka ner någon annan för att bli mer fulländad.
En hel människa mår bra och bryr sig om sin omgivning!

Det är så mulet just nu. Men molnen kommer att skingra sig, ett efter ett, om vi visar att vi inte står bakom mobbarna. Vi måste signalera att vi finns! Att vi är starka och att vi inte ger oss.
Vi måste kämpa mot vartenda gliring, vartenda bild!
Vi måste vara medmänniskor!

Vi är medmänniskor!

4 kommentarer:

  1. Bra sagt! Jag håller med!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med fullständigt.
    När jag kollade på melodifestivalen så var det någon i närheten av mig som sa. "va, hur kan hon inte raka sig" då sa jag: " men hon kände väl inte för det! man måste väl inte raka sig bara för att man är kvinna?!"
    Sjukt att folk bryr sig så! Heja Sofie!

    Ellen Sörensen

    SvaraRadera
  3. Bra skrivit. Jag fundera om man den som skriver så om bilderna skulle ha en bild på sig själv. Skulle man vilja få de kommentar ?
    När vi informera om mobbning så bruka vi säga. Tänk om det var du på bilden eller om det skrevs om dig. skulle ni vilja det? Svaret Blir nej

    Men många tänker inte på att det finns en medmänniska bakom skärmen
    // Anders Gillgard

    SvaraRadera