1/02/2012

En fjortonårings framtidsplaner och verkligheten!

Härnösand
När jag var fjorton år frågade jag min pappa vad Fastighetsmäklare hette på engelska:
Real Estate Agent.
Jag ville kunna berätta för min engelsklärare vad jag skulle bli när jag blev stor!
Vilken lycka att veta vad man skulle jobba med vid fjorton års ålder!

Men åren gick, och även fast det inte har varit en hel livstid än, så förändras man lite hela tiden. Lite här, lite där, och så förändras det som har blivit förändrat. Helt plötsligt är man ett stressat barn i äldre tonåren som ska veta, precis som fjortonåringen visste, vad man ska utbilda sig till.

Utöver stressen ska man dessutom känna skam, skam att man inte vet. För enligt normen ska man veta.
Men hur många vet egentligen?

Thomas, min lillebror, vet. Jag vet inte.

Jag har ett humm. Jag har en riktning. Jag har spretiga idéer. Jag har många spår att följa upp. Jag har en plan. Jag har en aning. Men jag vet inte.

Jag avundas Thomas på ett sätt. Han har kommit igång, har kommer att bli färdig med en utbildning om 5 år, och då kommer han att ha ett välbetalt jobb.
Han följer ett spår han har kommit in på, nästan av en slump, och han sliter. Och han har kul! Han fortsätter för han har motivationen och ambitionen att avsluta utbildningen. Jag avundas det. För jag vet att när jag påbörjar min utbildning kommer jag att göra likadant.
Kämpa för att nå målet. När jag har hittat mitt mål.

Jag kommer också att avsluta en utbildning. Jag vet bara inte vilken ännu.
Kanske en idé att bara hoppa på en, och se vart den leder mig.


2 kommentarer:

  1. Du är så VACKER! Och fantastisk, glöm aldrig det plastfaster ;) <3

    SvaraRadera
  2. Wonderful picture. And nice, inspiring thoughts.

    SvaraRadera